Den nu 77-årige Björn Suneson från Stockholm slutförde i dagarna sin 9:e (!) löpning kust till kust i USA genom att ställa sig med fötterna i Atlanten vid Sadowski Parkway Waterfront. Denna gång tog det drygt 100 dagar att genomföra de 500 milen över den amerikanska kontinenten vilket innebär ett snitt på nästan 5 mil om dagen. Då ska man också ha i åtanke att detta sker helt utan support och att han därför springer med en vagn där han har sin packning. Efter målgången reste han hem till Sverige för att springa nästa dag igen. Björn har nämligen en så kallad ”runstreak” han inte vill bryta. Det innebär att han har nu sprungit varje dag i mer än 10 år och en sträcka på över 8 000 mil, vilket motsvarar ett snitt på 15 mil i veckan de senaste 10 åren (alltså mellan 67 och 77 års ålder).
Att han nu korsat USA hela 9 gånger och att han dessutom gör det som 77-åring är något som ingen annan i världen ens har varit i närheten av och prestationen är faktiskt svår att både förstå och värdera.

Jag tycker detta lyfter frågan hur vi kan värdera och jämföra prestationer?
Björn är inte de stora rubrikernas man och inte heller något han strävar efter. Hans passion är löpning och löpningen är helt enkelt hans liv.
Hur vi värderar och jämför prestationer är något som ofta kommer till diskussion varje gång det ska delas ut bragdmedaljer eller hållas idrottsgalor.
Inget ont om exempelvis Thomas Ravelli. Han gjorde en fantastisk straffräddning i kvartsfinalen vid fotbolls VM 1994, inget snack om det.
Men hur värderar vi denna prestation i förhållande till Björns?
Thomas sitter fortfarande efter 25 år längst fram på idrottsgalan, medan Björn inte ens skulle få frågan om att jobba i garderoben.
Kanske anses inte detta vara idrott, för annars borde väl Björn Suneson varit en glödhet kandidat till priset ”Åres prestation”?
För mig är han i vilket fall en levande legend!